Det värsta har hänt.

Igår åkte jag, Ben och Chyla till stan som vanligt. Eftersom de inte hade ätit hos min mor så gjorde jag i ordning maten till dem. De stod och höll koll på mig som vanligt och Ben var som vanligt intresserad utav köttet som jag höll på att dela upp.
När maten var uppblött och klart så ställde jag ned den och gav "varsegod". Chyla åt klart före Ben och när Ben var klar gick han in till min far i vardagsrummet. Han var där i ca 5 min och jag ropade på honom eftersom de brukar ligga och vila maten efter att de ätit. Han kom inte. Då gick jag in till honom och såg att han stod helt stilla och att han dreglade. Om han dräglar brukar han vilja kräkas så jag tog fram en påse som han kunde få kräkas i. Han kräks men inget kommer. Han försöker kräkas igen och inget kommer. Då blev jag nervös. Trodde att han satt något i halsen som han inte fick ut. Försökte massera halsen lite men det hjälpte inte. Han visade att han ville gå ut så jag skyndade mig på med skorna och tog ut honom. Det första han gjorde var att kissa sedan gick han och bajsade. Därefter började han kräkas igen, fast inget kom ut. Nu hade han blivit hård runt magen och var inte alls sig själv. Han hängde med huvudet mot marken och stod ganska bredbent helt stilla och slemmade runt munnen och dreglade. Ringde till min mor i all förtvivlan och frågade vad jag skulle göra. Jag hade precis läst om magomvridning men det kunde väl inte vara det? Jag frågade min mor om det kunde vara så eller om jag bara fantiserade eftersom jag blev rädd. Berättade att jag trodde det var magomvridning, men att jag säkert hade fel. Mor bad mig ringa jour veterinären och det gjorde jag.
"Blir det inte bättre på 10-15 min får du ringa igen så åker vi upp" sa veterinären. Efter att vi gått in igen så har Ben försämrats. Han dräglar ännu mer, vill stå helt stilla och andas häftigt. Nu måste vi åka upp säger jag. Det här är inte min hund! Min snälla vän K skjutsar upp oss till veterinärstationen. Väl där kollar veterinären igenom honom och han har bra hjärtljud, temp och tandköttet har bra färg. In på röntgen för att röntga magen. Väl på bilderna ser vi att tjocktarmen är väldigt fylld av gas, men magsäcken har inte så mycket gas i sig. Han rådfrågar annan veterinär och ringer även till Sundsvall. Vi får förklarat att han anar att det är magomvridning men att det inte "kommit igång" ännu. Endera kunde han tömma tarmen och skicka hem honom och se hur det gick eller så kunde vi åka raka vägen till Sundsvall. De hade bättre möjligheter att ta hand om honom och om han skulle bli akut sjuk så fanns han redan där. Väl sagt. Jag ringer min kompis M och frågar om hon kan skippa jobbet och skjutsa ner oss. Självklart får jag till svar. Klockan är kanske 20.00. Veterinären får lite svårigheter att få ut röntgenbilder så klockan hinner bli närmare 21 men tillslut så sitter Ben i bagaget och vi är på väg ner. Kl 23 är vi framme. Veterinären där lyssnar och känner på Ben. Tar oss till röntgen på en gång. De tar en bild sedan så säger de att det är magomvridning. "Nu kommer det gå fort, så du vet" sade hon och så berättade hon vad dom skulle göra. Han fick lugnande och sedan tog dom kopplet för att gå på operation. Jag hann ge honom en liten kram och en snabb smekning på ryggen sedan var han borta.
Då kom tårarna. Tänk om han aldrig kommer tillbaka?! Vad gör jag då?!
Med tårar forsande nedför mina kinder gav jag alla de uppgifter om mig och honom. Hon övertygade mig att de skulle ta bra hand om honom sedan sade vi adjö och vi gick ut. Då blev det ännu värre. Känslorna överflödade. Tur jag hade min kompis M's axel att gråta på.
Grät hela vägen till min kompis mormor där vi skulle övernatta. Klockan var nog 01-02 innan jag kunde somna. Vid klockan 03.40-04.00 så ringde dem och berättade att Ben klarat operationen. Allt hade gått bra! Han hade precis vaknat då de ringde. En tung sten föll från mina axlar men rädslan fanns fortfarande. Hon berättade hur det gått, jag minns faktiskt inte så mycket av det hon sa. De hade sytt fast magsäcken bland annat och att de varit tvungen att ta ut maten som han ätit för att få ut gasen från magen. Hon berättade att det var tur att jag märkte det i ett sådant tidigt skede. Därefter kunde jag faktiskt sova, oroligt, men det gick att slappna av lite.

Sedan idag då så vaknade jag. Någorlunda okej, fast otroligt rädd för ett samtal som kunde förstöra hela mitt liv. Tillslut ringde dem och berättade att Ben mådde bra trots omständigheterna. Han hade ingen feber och han hade varit ute och rastat sig. Han var väldigt trött och slut men det var dom alltid efter en sådan stor operation. Jag frågade om dom tyckte han mådde bra och de sa att han nog mådde så bra som han kunde och det kändes ju fantastiskt bra.

Hela dagen har gått idag och jag kan inte sluta tänka på honom. TÄNK OM. TÄNK OM jag får åka dit och han inte finns kvar. Men han är stark. Han är frisk och ung. Han är i bra kondition. Han BÖR klara av detta. MEN TÄNK OM ... ?

För två timmar sedan (16.47) så fick jag ett sms från kliniken om att han är uppe och går. Att han har ätit lite och att han får ha smärtlindring under natten. Och att de hör av sig imorgon förmiddag. Det känns bra. Det ger mig hopp om att jag kommer få träffa honom igen. Att han orkar kämpa sig igenom detta.
Det svåraste är att veta att han är där ensam. Han förstår ingenting och har ont. Att jag inte kan vara där och ge honom en lugnande smekning över huvudet eller pussa honom försiktigt på kinden som jag brukar göra. Det är så svårt att lita på dem på kliniken, även fast jag vet att de vet vad dom gör och tar hand om honom. Jag ser hans ledsna ögon framför mig. Han hänger med huvudet och man ser valpögonen titta fram under tratten.

Åh, älskade hund vad jag önskar att jag kunde ta bort allt ont! Kämpa min älskade själsfrände <3